Eller åtminstone hur det är att vara de enda vita människorna på flera månader som besöker en by på Lomboks landsbyggd.

Vi skulle försöka hitta ett surfställe som är mer eller mindre hemligt.. Man hittar bara  dit om man har någon local som visar en, eller om man bara chansar och går på magkänslan. Vi gjorde då det sistnämnda.

Efter 1,5 timme av bara åkrar, berg, skog och några byar emellanåt så gav vi upp. OCH när vi åkte igenom byarna sprang folk ut på gatorna för att se på oss, och barn blev helt till sig och ropade och vinkade och ville ge en high five. När alla stirrar sådär, som att det var dags för den årliga turist-paraden, då vart det lite obehagligt till och med. Speciellt när man hört om rån och kidnappningar, plus att man ser ett vapen på någons rygg helt plötsligt.

Vi tog våra 1,5 timme of fame, och vände tillbaka.

Vi kom hem, dammiga som vägen vi skumpat fram på och med domnade bakdelar. Älskar äventyr!