Sjukt egentligen att man inte har en aning vad man gör om 10, 5, 1 år eller ens vad som händer om en vecka?

Jobbigt och irriterande att inte veta, men det är väl charmen med det hela.

Visst vill man ta dagen som den kommer, en dag i taget men jag vill ändå ha någon slags plan vart jag är påväg.

Men jag drar snart. Vi drar. Tidigare än vad jag hade planerat antagligen, för jag har inget att vara kvar för i Sverige längre.

Och känner att jag håller på att nå min gräns med vad jag orkar stå ut med.

Jag vet att man inte ska fly från problemen... men visst känns det så mycket enklare?